Kent - "Dom som försvann"

En kär vän ska avlida sin hund som hon har haft så länge som jag har känt henne, plus ett par hundra år till. Bara tanken på att avlida en gammal vän, någon som har funnits där för varje steg du tar, får det att skära sig i hjärtat på mig. Själv har jag aldrig behövt ta ett sånt beslut själv.
Jag är rädd för att bli en sådan där som kommer bli självisk och egoistisk när djuret väl håller på att bli så gammalt att den bara lider. Jag kommer hålla kvar vid de mjuka tassarna och den lena nosen tills dess att någon får skälla ut mig för att få mig att tänka ett steg längre.

En fruktansvärt suddig bild på en bild på jag och en av Nannas valpar

Jag har haft djur så länge som jag minns, trots att vi bott mitt i stan. Två katter, en groda, en ödla och jag själv hade en hamster och senare ett marsvin. Hamstern Hanna älskade jag fruktansvärt mycket och jag var med när hon dog. Det tog flera timmar, från att jag kommit hem från skolan till precis när jag hade gått och lagt mig. Jag hade vakat hela dagen men när jag tillslut var tvungen att krypa ner i sängen så kom mamma in och sa att hon nu hade dött.

Marsvinet, Kolan, är antagligen min svarta fläck. Jag har så dåligt samvete över honom att jag ibland drömmer mardrömmar om det, för det är verkligen en sån där bit förkolnad skam-fläck som inte verkar försvinna trots att jag försöker ösa kärlek över alla andra djur jag träffar.
Jag fick honom strax efter att mina föräldrar hade skiljt sig och sedan dess, sen att jag var elva, tills ungefär förra året har jag mått fruktansvärt dåligt, hoppat mellan olika hem, från mamma till pappa till mamma till syster till mamma igen. Jag kunde inte ta hand om honom och varje gång jag ens såg åt hans håll så fick jag så dåligt samvete att jag gömde mig ännu mer. Jag minns inte ens när han dog. Jag var inte där.

Mina syskon, åtminstone mina systrar, hade mycket djur innan jag fanns/minns och speciellt min ena hade både tamråttor och hundar. En av de hundarna, en st Bernhard som hette Anemona, men kallades för Nanna (eller Nannir när man skulle vara extra söt), är en sån där som verkligen slog sig fast hårt i mig. Jag visste det liksom inte riktigt själv förrän efter hon hade dött så drömde jag drömmar om att hon kom tillbaka och jag vaknade med tårar i ögonen för att hon inte var kvar.
En gång drömde jag att jag var tvungen att välja mellan att träffa min dåvarande pojkvän, som jag på riktigt inte hade träffat på ungefär ett år, eller gå på en födelsedagsfest min andra storasyster hade ordnat med hela min familj och alla mina vänner, eller få träffa Nanna igen.

Jag valde Nanna och vaknade av en snyftning.

Finare hund finns ju inte. Åtminstone inte när man är Nina.

Önskar att jag kunde visa bilder på Hanna. Önskar att jag kunde visa bilder på Kolan. Önskar att jag kunde visa bilder på Moses, min ena katt som barn, eller Pussel som utan tvekan var min kattgubbe-själsfrände. Han var inte ett djur, han var min närmaste BFF.
Men få bilder finns i .jpg-format. Det mesta är gamla hederliga kort.
Någon gång ska jag skanna in dem.
Så får ni se vad som, enligt mig, var och är världens bästa vänner.

Monsieur Zingo aka D'artagnan

Monsieur Pepsi