Brev från min rollspelsperson Mori till hennes föredetta älskare Simion. Helt enkelt förbittrade kärleksbrev som går från klar desperation till ett mer avtrubbat accepterande av situationen.
Jezebel är hennes dotter, dock inte Simions barn.
Skrev dem för två veckor sedan och tänkte att någon kanske skulle tycka att de var fina att läsa.
18 Mars 1161
Simion,
Jag vet fortfarande inte riktigt vad som har hänt. Dagarna passerar som skuggiga nätter, menlösa och mörka och jag vet inte längre hur jag ska kunna resa mig upp. Allting som var på väg att bli så mycket bättre, Ni som gjorde mig så mycket mer vid liv... Allt stals i ett ögonblick och jag har ingen aning om vad som skedde. Vad jag gjorde för fel.
Jag är förvirrad, Simion. Jag är rädd, ledsen och sårad, men över allt det så är jag förvirrad. Jag förstår inte vad som kunde ha drivit Er till att ha krossat mig såhär och om det var en medveten plan från början. Jag vet inte om det handlar om mig, eller om det handlade om Er. Jag bad Er inte om en förklaring då, men jag ber Er om en nu. Vad hände med Oss?
Mina tankar har aldrig varit så tomma, mina drömmar aldrig så entoniga. Mitt själva Jag har aldrig känts såhär ensamt eller borttappad och jag skyller allt detta på Er. Era förhoppningar fick mig att hoppas och Ert väsen fick mig att älska.
Ni vet att Ni var speciell. Ni vet att Ni var någonting mer än vad jag brukar falla i förälskelser för, vad jag brukar tro på och sedan svikas och gå vidare. Ni vet att det var Ni jag trodde skulle vara den Ende. Den som var med till slutet.
Jag lät Er rädda mig.
Nu verkar det som om jag inte längre kan rädda mig själv på grund utav det.
Jag älskar Er, Simion Arrogama. Jag vet att Ni inte tror mig, så jag skriver det igen.
Jag Älskar Er.
Din för alltid,
Mori Navida Sont Silvertrie
19 Mars 1161
Simion,
Ni brukade alltid säga åt mig att plocka ihop mig själv när jag föll ihop. Jag anar nu i efterhand att Ni antagligen tog mig för överdramatisk och onödigt känslosam, vilket inte passar en dam av vår tid. Jag anar också att Ni inte förstod hur hårt jag behövde falla för att komma hit. En sällsam skräck för att låta folk komma för nära inpå har sedan lång tid tillbaka krupit över min hud och fått mig att avsky deras närvaro, samtidigt som jag längtade efter deras beröring. Möt mig, stöt er in i mig, försvinn. Korta, opersonliga möten som kunde få mig att andas i ytterligare en dag till.
Ni stal detta ifrån mig redan första gången jag såg Er. Sedan dess har varje tanke legat i hur jag skulle lyckas övertala Er att ligga i min bädd och försvinna innan Ni hunnit göra avtryck. Men Ni vägrade. Jag trodde då, flyktigt och naivt, att det var för att bygga upp ett förtroende, göra Er speciell.
Men Ni har bara bevisat för mig igen hur flyktig mäns kärlek är och hur lätt den kan bytas ut till feghet. Hur Ni, likt alla män, flyr som slagna hundar när saker går emot Era planer.
Var det för att jag inte låg med Er när Ni tillslut inte kunde låta bli att ge in för Era impulser? Ville Ni aldrig att jag skulle ha kontrollen? Fann Ni mig för uppkäftig, för domderande?
Jag trodde inte om Er att Ni önskade ha en nedstämd kvinna. Jag trodde att Ni älskade mitt sätt att vara och att Ni uppskattade min syn på världen även om den är mörk.
Kanske förstår Ni nu varför den är bara blir mörkare.
Jag älskar er förskräckligt mycket.
Din för alltid
Mori Navida Sont Silvertrie
20 Mars 1161
Simion,
Chez'ker kom hit idag för att följa upp brev som skickats och som inte fått svar. Han påstod, när jag berättade om min sorg, att jag lät mig luras för att jag hoppades på för mycket. Det fick mig att tänka.
Jag hoppades på Er och Eran läkande förmåga. På hur Ni bara genom blickar kunde få mig att känna mig starkare och hur Ni med bara en lätt kyss eller blott en smekning kunde få mig att inte känna livets ok lika tungt. Innan Er så kallade de mig för cynisk, förbittrad och hatisk. Med Er var jag förälskad, fri och vid liv.
Jag vet inte hur Ni gör med Era soldater. Kanske tror Ni inte på känslor såsom jag trodde att Ni gjorde. Kanske trodde Ni alltid att jag ljög när jag talade om skogens påverkan på mig och mitt sinne, på mitt barn och mitt liv. Kanske trodde Ni att jag var galen... Men varför lät Ni mig luras från början? Varför invagga mig i den tro att Ni skulle stanna? Var jag ett intressant objekt för er att studera? Om Ni stimulerar denna nerv, vad händer då i den andra delen utav henne? Skrattar hon? Ler hon? Gråter? Skriker?
En eloge för Er nyfikenhet, min älskade. Ni överträffade Er själv med att göra mig blind för verkligheten.
Din för alltid,
Mori Navida Sont Silvertrie
23 Mars 1161
Simion,
Mina tankar låg länge i att försöka hitta Er, följa efter Er. Om inte för att försöka be Er att komma tillbaka till mig, så för att finna Er för att söka hämnd. Jag har drömt, länge och väl, om att skilja Ert huvud från Er kropp, att slita upp Ert innanmäte och mata hundarna med det. Men i slutänden, när jag tänkt igenom det alldeles för länge, så känner jag bara för att gråta.
Jag kommer aldrig önska Er någonting ont. Jag har älskat Er alldeles för mycket för att någonsin kunna skada Er. Ni var intet som de andra. De nådde aldrig upp till Er nivå och kommer aldrig att göra det heller. Jag önskar att jag kunde vara arg... Men jag kan bara förstå. Folk försvinner ifrån mig utav en anledning, kvinnor som män, vänner som älskare. Dör de inte, så lämnar de mig självmant. Så även Ni.
Jag önskar att jag kunde hata Er. Det skulle underlätta den här processen av sorg. Men Ni fick ner mig på knä och jag har aldrig velat resa mig upp igen. Skulle Ni komma åter till mig nu skulle jag bara lägga mig på rygg inför Er. Koppla fast mig i Er hand och låta Er föra. Jag kan bli Eran tysta hustru, Er trofé. Så länge jag i slutänden får Er.
Jag ber Er därför, Simion Arrogama, att komma tillbaka. Att låta mig få tillbaka mitt liv och inte skada mig på det här sättet. Att få mig att börja hoppas på människor, att tro att det finns någonting i mig värt att älska. All osäkerhet jag någonsin känt försvann med Er, allt detta kommer tillbaka nu.
För min skull ber jag.
Snälla.
Din för alltid
Mori Navida Sont Silvertrie
27 Mars 1161
Simion,
Jag började idag att återigen arbeta. Jag fann ingen ro i huset och trots att Fru Sall har anställt flera tjänare, som hon trodde var nödvändiga när Ni fortfarande fanns i min värld, så känner jag mig ensam och rastlös. Det viskade i mitt huvud tills jag höll på att slå det öppet med en slägga jag fann i stallet. Allting viskade om Er och hur jag borde hämnas.
Det tystnade tillslut när jag smekte ett rött band över en ung mans strupe. Hans liv istället för Ert? Jag vet inte om man kan tro så illa om mig, men samtidigt har jag förvånat mig själv ibland.
Jag förstår varför Ni försvann. Det är en fråga om Ert liv, inte sant? Jag försökte varna Er och jag har försökt varna andra, som i sin dumhet sagt att de inte räddes mig. Men det finns någonting i mig jag inte kan kontrollera, men inte heller trodde skulle behöva kontrollera, när Ni fanns i närheten. Det viskade aldrig i mitt huvud då, jag var aldrig frustrerad och tom.
Kanske är det Er jag ska tacka för att ni åter har väckt min lust till liv.
Din,
Mori Navida Sont Silvertrie
28 Mars 1161
Simion,
Ert namn rungar gång på gång genom mitt huvud. Ibland när jag blundar tillräckligt länge så kan jag återigen känna Er andedräkt mot min hals och nästan Er mun mot min. Jag har vaknat åtskilliga gånger utav att jag trott mig höra Er röst. Avlägsen och viskande, men där. Ni, däremot, är aldrig där när jag vaknar och istället för Er kropp så kramar jag sängens bolster så hårt att hade det varit ett levande väsen hade jag antagligen strypt denne.
Jag ska inte berätta om hur mycket jag gråter, eller hur lite. Saknaden efter Er är den vidrigaste jag någonsin känt och sorgen är för djup. Min värld har intet ett mönster, intet en röd tråd. Jag gråter och jag vankar av och ann i min bädd, jag sitter med uttorkade ögon och jag känner ingenting. Jag förstår inte. Jag är förvirrad. Ni har förstört mig.
Din
Mori Navida Sont Silvertrie
2 April 1161
Simion,
Vi reser idag. Huset står tomt, svart och tyst och jag går utan ånger med Jezebel i famnen. Hon är så vacker att det gör ont, ögonen demoniskt två-färgade och håret i så ljuvliga lockar. Jag önskar alltjämt att hon ska påminna mig om Er, men hon speglar bara Mig trots att Chez'kers blod finns i henne med. Hon såg lika uttråkat tillbaka mot huset när vi gick över gårdsplanen och när jag frågade henne vad hon tyckte så ryckte hon bara på axlarna. Tänk... Så liten och redan så träffad av världens tomhet. Hur lite den är värd utan någonting att jämföra det med.
Hon har inte frågat en enda gång vart Ni tog vägen. Kanske är hon glad att ha hela min uppmärksamhet igen, hela min kärlek, men möjligen så bryr hon sig inte heller. Hennes hjärta är lika svart som mitt, lika maskätet och ruttnande. Jag älskar henne för det, trots att jag tidigare trodde att hon hade en chans att stå emot det och bli Normal.
Vi är inte de normala. Vi är fienderna i sagorna och skogens rån.
Så liten och redan en varg som slukar oskulder.
Jag vet inte vart vi tar vägen. Jezebel bryr sig heller inte om det. Det räcker gott och väl för mig.
Adjö,
Mori Navida Sont Silvertrie
