Jag har lätt för att tala, lätt för att berätta och dela med mig - men det handlar mest om att jag tycker att det är.. Lite fånigt. Jag är lite fånig och mina tankar är lite fåniga. Kanske fungerar det därför som underhållning, kanske kan någon sparka till mig och säga att det är någonting mer än lite fånigt. Lite respons. Ja, jag tror det är det jag letar efter.
Respons.
Som min oförklarliga rädsla som jag aldrig har kunnat förklara. Jag minns när en av mina terapeuter ville stämpla mig med gud vet vad. När man letar efter psykiska "defekter" så kan man hitta spår av Allt. Hon nämnde dock då mina paranoida tendenser och det var ju lite fånigt.
Jag är ju lite fånig. Mina paranoida känslor är lite fåniga.
Jag är inte rädd för att gå ut. Jag är inte rädd för att någon buggar min telefon, jag är inte rädd för att aliens tar min information eller att FBI vill tjuvlyssna och se på varje steg jag tar.
Men jag är å andra sidan rädd för... Ja, lite fåniga saker. Saker jag inte kan förklara, sånt jag inte kan få att låta logiska för jag vet ju själv vad det är. Fånigt!
Men jag är å andra sidan rädd för... Ja, lite fåniga saker. Saker jag inte kan förklara, sånt jag inte kan få att låta logiska för jag vet ju själv vad det är. Fånigt!
Självklart kan inte en kompis katt tala. Självklart har de inte på något vis Lärt den att förstå när en människa gör någonting fel, för att sedan kunna skvallra till sin ägare. Självklart förstår inte katten att när jag äter den sista kakan på fatet så gör jag något jag inte borde göra och sedan går för att berätta vad den sett. Självklart inte! Det är ju fånigt!
Men jag kan inte sluta tänka på saken. Det handlar för det mesta om att jag är rädd med att bli påkommen med någonting som antagligen bara jag tycker är fel. Att ta en dusch hos en kompis när denna är hos jobbet, exempelvis. Jag tror inte någon av mina vänner skulle bli förbannad om jag gjorde det, men av någon anledning känns det fel och då kommer jag bli påkommen.
Men det är inte Bara dåligt samvete eller känslan av att någon ska ta mig med fingrarna i kakfatet. Det är lite när som helst med, varje gång jag är ensam. Varför skulle det inte finnas en kamera uppsatt i den där tavlan? Varför skulle de inte ha lagt ut någon form av ljudupptagnings-manik på toaletten för att höra mig?
Varför skulle de, mina vänner och min familj, inte försöka avlyssna mig och se vad jag gör?
Men sen skrattar jag och tänker på annat. För det är ju löjligt. Finns ingen chans i helvete att min mamma skulle ha monterat en kamera i väggen eller att min bästa vän skulle ha lärt sitt djur att tala och rapportera om vad jag gör.
.. men tänk Om... Om det är så... Då kommer skräcken igen och gör mig fånig. Alldeles fruktansvärt fånig, tills punkten där jag får svårt att andas och inte kan ta mig ur sängen. Tills mitt logiska jag återigen har berättat för skräcken, för paranoian, att "nu är du löjlig och dessutom Korkad. Självklart finns det inga kameror här."
Men jag kan inte sluta tänka på saken. Det handlar för det mesta om att jag är rädd med att bli påkommen med någonting som antagligen bara jag tycker är fel. Att ta en dusch hos en kompis när denna är hos jobbet, exempelvis. Jag tror inte någon av mina vänner skulle bli förbannad om jag gjorde det, men av någon anledning känns det fel och då kommer jag bli påkommen.
Men det är inte Bara dåligt samvete eller känslan av att någon ska ta mig med fingrarna i kakfatet. Det är lite när som helst med, varje gång jag är ensam. Varför skulle det inte finnas en kamera uppsatt i den där tavlan? Varför skulle de inte ha lagt ut någon form av ljudupptagnings-manik på toaletten för att höra mig?
Varför skulle de, mina vänner och min familj, inte försöka avlyssna mig och se vad jag gör?
Men sen skrattar jag och tänker på annat. För det är ju löjligt. Finns ingen chans i helvete att min mamma skulle ha monterat en kamera i väggen eller att min bästa vän skulle ha lärt sitt djur att tala och rapportera om vad jag gör.
.. men tänk Om... Om det är så... Då kommer skräcken igen och gör mig fånig. Alldeles fruktansvärt fånig, tills punkten där jag får svårt att andas och inte kan ta mig ur sängen. Tills mitt logiska jag återigen har berättat för skräcken, för paranoian, att "nu är du löjlig och dessutom Korkad. Självklart finns det inga kameror här."
Nä... Nä, det är ju sant. Självklart finns det inte.
Självklart inte.
Självklart inte.
