My Body is a Cage

Jag är så trött på sexismen. Fast jag är nog ännu tröttare på folk som missuppfattar ordets betydelse.

Såhär menar jag.

Feminism. För mig som kvinna anser jag det vara en självklarhet att vara feminist, allt annat vore att slå sig själv i ansiktet varje gång när man vaknade.
Men feminism är inte ett fult ord. Det innebär inte, nödvändigtvis, en hop med kvinnor som står och skriker att man ska krossa männen. Det innebär inte heller standardklyschorna om butch-flator som inte vill raka sig och som bränner bhn. Självklart finns det såna också, men det är inte vad som personifierar begreppet Feminist.
Jag har börjat tycka om pastell. Jag har börjat tycka om prinsess-saker och jag har alltid varit en sucker för det romantiska. Inte nog med att jag rakar mina ben, jag går i kjol, helst klänning, nästan hela tiden och har bara byxor om jag Måste.
Jag spretar med lillfingret när jag dricker och, har jag generat fått inse, så går jag som en liten ballerina. Inte på tå, det hade jag nog märkt, men med händerna ut ifrån kroppen. Det ser fruktansvärt löjligt ut, men jag gör det utan att tänka och de som har kommenterat det har ofta fortsatt med att det är sött. Vilket gör det hela okay.

Så, vad har det här med feminism att göra? Jo, för tanken, åtminstone enligt mig själv, bakom det ordet handlar inte om att kvinnor ska ha det bättre. Det handlar inte om att män ska tryckas ner som vi har blivit nedtryckta och det handlar inte om att patriarkatet äntligen ska krossas av ett starkare matrarkat!
Det handlar om respekt. Det handlar om Lika Värde. Det handlar om Jämställdhet.

Det är fina ord. Smaka på dem lite. Lika Värde. Mmm...

Det handlar, med andra ord, om att jag som kvinna får bete mig hur jäkla kvinnligt jag vill. Det handlar om att vill jag växa upp till att vara en hemmafru som inte gör annat än tar hand om barnen och bakar pajer - så ska jag få göra det. Det handlar också precis lika mycket att om jag vill jobba i byggbranschen och slita så svetten lackar varje dag - så ska jag få göra det med. Men det handlar Också om att mannen ska få jobba som murare som lyfter tungt varje dag och att det ska vara precis lika okay att han vill stanna hemma, ta hand om barnen, dammsuga några gånger i veckan och sen stå och sylta eller laga mysiga soppor.

Och att detta ska funka krävs respekt. Respekt åt Båda håll. Inte bara åt ett.

Jag var med i en feministkör en gång. Tanken, för mig, var väl egentligen att få ha en grupp att gå och diskutera sånt här med och kanske uppträda på Första Maj och liknande med lite feministiska låtar. Det kunde faktiskt vara riktigt roligt!
Jag hoppade också ur gruppen när de beslöt sig för att män inte var tillåtna. Anledningen? För att tjejerna var rädda för att bli tysta och tillbakadragna när en kille kom in i gruppen.
Vad Fan är det för tanke? Ska man gå igenom hela livet och vara tuff och självsäker och så fort en man kommer i närheten blir du en liten grå mus? Vem är det som är bakåtsträvande här egentligen?

En annan historia är när en talesman från, jag tror det var, Ung Vänster kom hit till Billströmska innan valet för att tala om deras frågor. Det var dock Ung Vänsters frågor och hade tydligen inte helt samband med Vänsterpartiet även om jag antar att merparten handlar om samma sak.
Allt lät ganska bra innan hon kom till en punkt som handlade om att tjejer och killar ska ha olika klasser på gymnastiken i mellan- och högstadiet.

Vänta lite nu. Va'?

Så vi började puscha henne lite. Varför bara gymnastiken? Kan de inte ha olika matte, åka i olika bussar med? För är det någonting som förhindrar att sexism är det väl okunskap? Är det inte bättre att varje gång en kille försöker sätta sig över en tjej på gympan i åttan, så säger läraren till istället för att stå som ett fån i ett hörn? Att man har lektioner som talar om sexism, om feminism, om lika värde och jämställdhet?

Hon fortsatte att säga att en annan fråga handlade om att det skulle bli obligatorisk självförsvarskurser till tjejer.
"Bara tjejer?" frågade vi.
"Ja, bara tjejer. För killar behöver inte försvara sig."

Sara Lov – My Body Is A Cage

Mans-klyschor på Syskonskapet: Langtrue

Efter förfrågan på Langtrues Off-chatt så kommer här också en för männen.

1. De flesta av männen spelas av kvinnor.

2. Du är allt ifrån 17 år till 29. Det finns inte äldre män i Langtrue. Bara unga och fertila sådana. Är du äldre så är du alv eller vampyr. Det finns inte vampyrer som bara ha varit vampyrer i ett år, inte heller alver som i mänskliga år är 17. Där höjs ribban till flera tusen år. Du beter dig dock, precis som Edward, som om du vore fjorton och du har aldrig tidigare blivit förälskad. Ack!

3. Oavsett vilket yrke du har så är du tränad i strid. Inte bara som i försvar, utan du kan Alla moves. Du är fantastisk.

4. Oavsett vilket yrke du har så är du alltid Tränad. Oavsett om du är en fjollig överklass-man som inte gör annat än att dricka vin och äta god mat, ska du resa någonstans åker du i din vagn eller möjligen tar en häst. Men när någon drar av dig skjortan så är du har du inte bara muskler, men är en fucking Adonis.

5. Är du vampyr eller adel så är du också homosexuell eller åtminstone bisexuell.

6. Är du en mer manlig man som är homosexuell så vill du inte ha andra manliga män. Du vill ha en gänglig, liten, försiktig pojk på 17 skälvande år. Du är dessutom Alltid top-dog i sängen, för är man längre och mer muskulös så Måste du vara dominant.

7. Är du en man som tänder på manliga män är du, i retur, androgyn. Androgyn och androgyn går inte ihop, så du får inte ha sex med män som beter sig lika pojkaktigt som du gör. Du är dessutom under-dog i sängen, för är du kortare och blygare och mer försiktig så Måste du vara undergiven.

8. Ditt liv går ut på att förföra. Du vill inte komma någonstans i livet, bara förföra. Det finns inte några dominanta män som inte har född med silvertunga, även om du är en liten skitig bondpojke. Du vill alltså inte Uppvakta kvinnor, trots att det är normalt beteende i hela världen. Du har inte heller svårt med orden och är aldrig nervös. Bara stencool. Good for you!

9. Det finns inte några "äckliga" män på Langtrue. Sådana som tafsar på pigorna eller som utnyttjar skökorna. Alla behandlas med Fantastisk respekt, även om du är adel och de är en slav.

10. Du är aldrig gift när du kommer till Langtrue. Helst är du inte heller det när du lämnar landet, men ibland blir det bara inte som man vill. Är du gift är det däremot inte för att du har gått ner på knä och bett om det, utan för att du råkade få någon på smällen.

Kvinno-klyschor på Syskonskapet: Langtrue

Skrev i ordning en lista till Tobias om 10 av de mest använda klyschorna när det kommer till Kvinnoroller på Langtrue. Enjoy~

1. Har man byxor är man stenhård.

2. Har man kjol är man fjollig.

3. Är man tuff har man vapen och har man vapen kan man KICKA VEM SOM HELST. Helst är du lesbisk också.

4. Är du lesbisk så är det inte för att du gillar tjejer utan för att du HATAR män. Skriv det helst var femte mening. Det gör det spännande.

5. Är du oskuld så är du också naiv och ASBLYG.
Det finns inga oskulder för att de Vill vara oskulder. Bara att ingen man har riktigt förfört dem ordentligt än. Ingen moral.

6. Du har antagligen blivit utnyttjat av din pappa. Eller din man som sen dog. Eller som du rymde ifrån. Du har i alla fall blivit våldtagen säkert hundra gånger, men har inga direkta mental scars efter det, bara när du är lite gråtmild av dig.

7. Du har aldrig mensvärk eller PMS. Det är bara stenhårt cool hela tiden. Blir du gravid så är du också Stencool hela vägen och blir aldrig konstig i dina humörs-svängningar eller får konstiga matvanor som att äta bananskal.

8. Är du någon form av soldat/sjöman(kvinna) eller liknande så har du gjort det i ett kompani/en besättning utav BARA män där du har varit den ENDA kvinnan. Detta har dock gått utan att du blivit våldtagen eller på något sätt utnyttjad, om än bara psykiskt. Du har inte ens blivit mobbad eller utfryst för att vara den enda av kvinnligt kön.

9. Din kropp är alltid perfekt. Även när du har fött 10 barn och aldrig tränar.

10. Är du hård och cool är du det med full värdighet. Du är aldrig VULGÄR. Fast du har på dig byxor och umgåtts med soldater hela ditt liv.

Theodora's Husband

It was the day.

His hands almost shivered as he tightened the frill around his neck. He was nervous, although he hadn't any reason to be. Confident of being the one with the power made him stretch out his whole body-length, not much to stretch at a height of 5' 6.0", but just as well. With her by his side, who would look at his length, or shortage of it?

He smirked as he watched himself in the mirror, disgustingly pleased with himself. Alas... Just this other morning she had just been a face in the crowd, a drop of salty water in the sea. But even though she wouldn't stand out to Him, didn't mean that she was out of value. No, her father was a great landlord in the southern of London and as the middle-child she had always been kept from what all middle-children lacks the most; attention. She was just the gray mouse in the back row, with her delicate sisters taking up all the front.

At first it seemed like a dead case. All the other daughters of the Averay family already got both husbands and, approximately, lovers on the side that probably were more handsome and most likely Taller than himself. He therefore claimed the one that were left; Theodora.

“Well, she isn't a beauty”, he had thought to himself when he had looked over the comfort-prize that he had got. “But at least she will get a handful of the will as the father dies. And that will probably be just enough to buy us a mansion and a couple of servants.”

He smiled to himself again and combed his hair with water to make it more shiny and to make it stay in place. It was laughable because just this other morning it was her older sister; the busty, redheaded Catherine, who had thrown in her towel when she just was about to give birth to her first-born. He couldn't believe his luck when the news came. Not only had the mother, Catherine, passed away, but Also the new-born child! That would mean that his own, sweet, boring and forgotten soon-to-be-wife would be the true heir of the father's money. And with him as her husband... It would all be His!

When Theodora had told him, gasping for air and crying as hard as a woman could, he had to use all of his concentration not to smile victoriously. Instead he had done what any husband would do to his upset wife. He'd stroked her hair and whispered soft words in her ear, all along not trying to show the wicked grin that had taken a hold of his face.

With a skeptic eye he met his own reflection and gently pressed a vicious stray of hair into place. The wide chin gave him a touch of a more robust manliness, something that was needed in his lack of muscles. He had a young face for facing the later 30's and even though his eyes were a little too far apart from each other, they possessed a both tantalizing and penetrating look that had helped him in both loosing virginity as gaining a job. They seemed as black as the Devils soul, and only in the right light you could see the stroke of light hazel. The hair were just as dark and a bit wavy and tide together with a black velvet ribbon.

Yes... He had done well. His father would be proud of what he had done with what he had been working with. His length was something that he never could do anything about. He could still remember, with horror, as how the nails in his fathers leg-lengthening-machine had stung his flesh. He still had scars from the fathers everlasting, cruel imagination. It hadn't worked a bit. Not like the torture-machine that would correct his teeth. No, that had worked like a charm, as his teeth booth were straight and pearly white. He stroke the tip of his tongue along the upper-jaw, like he could taste them. A small cicatrice on the lower lip was the price in blood that he had been forced to pay for them, and it would seem that it was a good deal. Even though it was hard to convince a small child of the same thought. Perhaps he was lucky then that his father were such a convincing man.

“And a sadistic bastard from hell.” He smiled again, before he dusted of his clothing of invisible dust and took a step away from the mirror. He looked great.

“Sir!”

He glanced over his shoulder, to the younger man who were standing in the doorway to his house.

“The carriage his here, sir. Should I-..?”

He raised a hand to make the servant shut up, which worked like a charm.

“I'll be right out, Evans.”

The servant nodded his head, bowed down and stepped out on the street again.

“There, there, old boy...” He whispered to himself as he drew a deeper breath to calm his nerves. “It wont get any better than this. She adores you.” Yes, that was an understatement. She had been his the second he'd laid his eyes on her. Not because she'd fallen straightly into love, no... He didn't believe in that sort of engagement. She had fallen for him because she had been scared. Scared of being alone, being a disappointment, scared of her father, of getting gray and crusty without love, and scared of... Well, Him.

The first time with her had been the hardest and, at the same time, the most enjoyable. Her heart would always speed up, like a terrified mouse in the clutches of a cat, every time he'd walk into the same room as her. Her dry mouth, her shaking hands and shallow breaths... It had been ravishing. But before he had known it... She started smiling every time he got into her sight. And soon he understood that she wasn't shaking with fear, but with desire.

He sighed. Well. As long as she were the heir, she would be his way into the higher class and there they could go their own ways. It wasn't unusual for the nobles to have paramours, she should know that.

“Sir!”

He looked over his shoulder again and this time he continued the motion to face the front door. He then got his hat, and his coat, and opened the door. The carriage stood there, just as Evans had told him. Dusts of white breath came out of the black stallions muffle and same out of his own nose. Even though the snow were everywhere, the sun still heated up the crispy winter-day.

Yes. This was the day.

The same vicious smile took a hold of his face and he slammed the door after him. So hard, in fact, that a single icicle from the edge of the roof shivered and a single drop of melted ice fell down onto his perfectly combed hair.

He didn't have the time to put on his hat. He didn't even have time to put on his coat.

Instead the icicle let a single tone escape it's base when it broke and fell with excellent precision to, and through, his head.