Fröken Paranoia kom hit i förrgår kväll

Jag vet inte riktigt vad som får mig till att skriva det här nu.

Jag har lätt för att tala, lätt för att berätta och dela med mig - men det handlar mest om att jag tycker att det är.. Lite fånigt. Jag är lite fånig och mina tankar är lite fåniga. Kanske fungerar det därför som underhållning, kanske kan någon sparka till mig och säga att det är någonting mer än lite fånigt. Lite respons. Ja, jag tror det är det jag letar efter.

Respons.

Som min oförklarliga rädsla som jag aldrig har kunnat förklara. Jag minns när en av mina terapeuter ville stämpla mig med gud vet vad. När man letar efter psykiska "defekter" så kan man hitta spår av Allt. Hon nämnde dock då mina paranoida tendenser och det var ju lite fånigt.

Jag är ju lite fånig. Mina paranoida känslor är lite fåniga.

Jag är inte rädd för att gå ut. Jag är inte rädd för att någon buggar min telefon, jag är inte rädd för att aliens tar min information eller att FBI vill tjuvlyssna och se på varje steg jag tar.
Men jag är å andra sidan rädd för... Ja, lite fåniga saker. Saker jag inte kan förklara, sånt jag inte kan få att låta logiska för jag vet ju själv vad det är. Fånigt!

Självklart kan inte en kompis katt tala. Självklart har de inte på något vis Lärt den att förstå när en människa gör någonting fel, för att sedan kunna skvallra till sin ägare. Självklart förstår inte katten att när jag äter den sista kakan på fatet så gör jag något jag inte borde göra och sedan går för att berätta vad den sett. Självklart inte! Det är ju fånigt!

Men jag kan inte sluta tänka på saken. Det handlar för det mesta om att jag är rädd med att bli påkommen med någonting som antagligen bara jag tycker är fel. Att ta en dusch hos en kompis när denna är hos jobbet, exempelvis. Jag tror inte någon av mina vänner skulle bli förbannad om jag gjorde det, men av någon anledning känns det fel och då kommer jag bli påkommen.
Men det är inte Bara dåligt samvete eller känslan av att någon ska ta mig med fingrarna i kakfatet. Det är lite när som helst med, varje gång jag är ensam. Varför skulle det inte finnas en kamera uppsatt i den där tavlan? Varför skulle de inte ha lagt ut någon form av ljudupptagnings-manik på toaletten för att höra mig?
Varför skulle de, mina vänner och min familj, inte försöka avlyssna mig och se vad jag gör?

Men sen skrattar jag och tänker på annat. För det är ju löjligt. Finns ingen chans i helvete att min mamma skulle ha monterat en kamera i väggen eller att min bästa vän skulle ha lärt sitt djur att tala och rapportera om vad jag gör.

.. men tänk Om... Om det är så... Då kommer skräcken igen och gör mig fånig. Alldeles fruktansvärt fånig, tills punkten där jag får svårt att andas och inte kan ta mig ur sängen. Tills mitt logiska jag återigen har berättat för skräcken, för paranoian, att "nu är du löjlig och dessutom Korkad. Självklart finns det inga kameror här."

Nä... Nä, det är ju sant. Självklart finns det inte.
Självklart inte.

Brev från Mori till Simion - Desperation till Accepterande

Brev från min rollspelsperson Mori till hennes föredetta älskare Simion. Helt enkelt förbittrade kärleksbrev som går från klar desperation till ett mer avtrubbat accepterande av situationen.

Jezebel är hennes dotter, dock inte Simions barn.

Skrev dem för två veckor sedan och tänkte att någon kanske skulle tycka att de var fina att läsa.

18 Mars 1161

Simion,

Jag vet fortfarande inte riktigt vad som har hänt. Dagarna passerar som skuggiga nätter, menlösa och mörka och jag vet inte längre hur jag ska kunna resa mig upp. Allting som var på väg att bli så mycket bättre, Ni som gjorde mig så mycket mer vid liv... Allt stals i ett ögonblick och jag har ingen aning om vad som skedde. Vad jag gjorde för fel.

Jag är förvirrad, Simion. Jag är rädd, ledsen och sårad, men över allt det så är jag förvirrad. Jag förstår inte vad som kunde ha drivit Er till att ha krossat mig såhär och om det var en medveten plan från början. Jag vet inte om det handlar om mig, eller om det handlade om Er. Jag bad Er inte om en förklaring då, men jag ber Er om en nu. Vad hände med Oss?

Mina tankar har aldrig varit så tomma, mina drömmar aldrig så entoniga. Mitt själva Jag har aldrig känts såhär ensamt eller borttappad och jag skyller allt detta på Er. Era förhoppningar fick mig att hoppas och Ert väsen fick mig att älska.

Ni vet att Ni var speciell. Ni vet att Ni var någonting mer än vad jag brukar falla i förälskelser för, vad jag brukar tro på och sedan svikas och gå vidare. Ni vet att det var Ni jag trodde skulle vara den Ende. Den som var med till slutet.

Jag lät Er rädda mig.

Nu verkar det som om jag inte längre kan rädda mig själv på grund utav det.

Jag älskar Er, Simion Arrogama. Jag vet att Ni inte tror mig, så jag skriver det igen.

Jag Älskar Er.

Din för alltid,

Mori Navida Sont Silvertrie

19 Mars 1161

Simion,

Ni brukade alltid säga åt mig att plocka ihop mig själv när jag föll ihop. Jag anar nu i efterhand att Ni antagligen tog mig för överdramatisk och onödigt känslosam, vilket inte passar en dam av vår tid. Jag anar också att Ni inte förstod hur hårt jag behövde falla för att komma hit. En sällsam skräck för att låta folk komma för nära inpå har sedan lång tid tillbaka krupit över min hud och fått mig att avsky deras närvaro, samtidigt som jag längtade efter deras beröring. Möt mig, stöt er in i mig, försvinn. Korta, opersonliga möten som kunde få mig att andas i ytterligare en dag till.

Ni stal detta ifrån mig redan första gången jag såg Er. Sedan dess har varje tanke legat i hur jag skulle lyckas övertala Er att ligga i min bädd och försvinna innan Ni hunnit göra avtryck. Men Ni vägrade. Jag trodde då, flyktigt och naivt, att det var för att bygga upp ett förtroende, göra Er speciell.

Men Ni har bara bevisat för mig igen hur flyktig mäns kärlek är och hur lätt den kan bytas ut till feghet. Hur Ni, likt alla män, flyr som slagna hundar när saker går emot Era planer.

Var det för att jag inte låg med Er när Ni tillslut inte kunde låta bli att ge in för Era impulser? Ville Ni aldrig att jag skulle ha kontrollen? Fann Ni mig för uppkäftig, för domderande?

Jag trodde inte om Er att Ni önskade ha en nedstämd kvinna. Jag trodde att Ni älskade mitt sätt att vara och att Ni uppskattade min syn på världen även om den är mörk.

Kanske förstår Ni nu varför den är bara blir mörkare.

Jag älskar er förskräckligt mycket.

Din för alltid

Mori Navida Sont Silvertrie

20 Mars 1161

Simion,

Chez'ker kom hit idag för att följa upp brev som skickats och som inte fått svar. Han påstod, när jag berättade om min sorg, att jag lät mig luras för att jag hoppades på för mycket. Det fick mig att tänka.

Jag hoppades på Er och Eran läkande förmåga. På hur Ni bara genom blickar kunde få mig att känna mig starkare och hur Ni med bara en lätt kyss eller blott en smekning kunde få mig att inte känna livets ok lika tungt. Innan Er så kallade de mig för cynisk, förbittrad och hatisk. Med Er var jag förälskad, fri och vid liv.

Jag vet inte hur Ni gör med Era soldater. Kanske tror Ni inte på känslor såsom jag trodde att Ni gjorde. Kanske trodde Ni alltid att jag ljög när jag talade om skogens påverkan på mig och mitt sinne, på mitt barn och mitt liv. Kanske trodde Ni att jag var galen... Men varför lät Ni mig luras från början? Varför invagga mig i den tro att Ni skulle stanna? Var jag ett intressant objekt för er att studera? Om Ni stimulerar denna nerv, vad händer då i den andra delen utav henne? Skrattar hon? Ler hon? Gråter? Skriker?

En eloge för Er nyfikenhet, min älskade. Ni överträffade Er själv med att göra mig blind för verkligheten.

Din för alltid,

Mori Navida Sont Silvertrie

23 Mars 1161

Simion,

Mina tankar låg länge i att försöka hitta Er, följa efter Er. Om inte för att försöka be Er att komma tillbaka till mig, så för att finna Er för att söka hämnd. Jag har drömt, länge och väl, om att skilja Ert huvud från Er kropp, att slita upp Ert innanmäte och mata hundarna med det. Men i slutänden, när jag tänkt igenom det alldeles för länge, så känner jag bara för att gråta.

Jag kommer aldrig önska Er någonting ont. Jag har älskat Er alldeles för mycket för att någonsin kunna skada Er. Ni var intet som de andra. De nådde aldrig upp till Er nivå och kommer aldrig att göra det heller. Jag önskar att jag kunde vara arg... Men jag kan bara förstå. Folk försvinner ifrån mig utav en anledning, kvinnor som män, vänner som älskare. Dör de inte, så lämnar de mig självmant. Så även Ni.

Jag önskar att jag kunde hata Er. Det skulle underlätta den här processen av sorg. Men Ni fick ner mig på knä och jag har aldrig velat resa mig upp igen. Skulle Ni komma åter till mig nu skulle jag bara lägga mig på rygg inför Er. Koppla fast mig i Er hand och låta Er föra. Jag kan bli Eran tysta hustru, Er trofé. Så länge jag i slutänden får Er.

Jag ber Er därför, Simion Arrogama, att komma tillbaka. Att låta mig få tillbaka mitt liv och inte skada mig på det här sättet. Att få mig att börja hoppas på människor, att tro att det finns någonting i mig värt att älska. All osäkerhet jag någonsin känt försvann med Er, allt detta kommer tillbaka nu.

För min skull ber jag.

Snälla.

Din för alltid

Mori Navida Sont Silvertrie

27 Mars 1161

Simion,

Jag började idag att återigen arbeta. Jag fann ingen ro i huset och trots att Fru Sall har anställt flera tjänare, som hon trodde var nödvändiga när Ni fortfarande fanns i min värld, så känner jag mig ensam och rastlös. Det viskade i mitt huvud tills jag höll på att slå det öppet med en slägga jag fann i stallet. Allting viskade om Er och hur jag borde hämnas.

Det tystnade tillslut när jag smekte ett rött band över en ung mans strupe. Hans liv istället för Ert? Jag vet inte om man kan tro så illa om mig, men samtidigt har jag förvånat mig själv ibland.

Jag förstår varför Ni försvann. Det är en fråga om Ert liv, inte sant? Jag försökte varna Er och jag har försökt varna andra, som i sin dumhet sagt att de inte räddes mig. Men det finns någonting i mig jag inte kan kontrollera, men inte heller trodde skulle behöva kontrollera, när Ni fanns i närheten. Det viskade aldrig i mitt huvud då, jag var aldrig frustrerad och tom.

Kanske är det Er jag ska tacka för att ni åter har väckt min lust till liv.

Din,

Mori Navida Sont Silvertrie

28 Mars 1161

Simion,

Ert namn rungar gång på gång genom mitt huvud. Ibland när jag blundar tillräckligt länge så kan jag återigen känna Er andedräkt mot min hals och nästan Er mun mot min. Jag har vaknat åtskilliga gånger utav att jag trott mig höra Er röst. Avlägsen och viskande, men där. Ni, däremot, är aldrig där när jag vaknar och istället för Er kropp så kramar jag sängens bolster så hårt att hade det varit ett levande väsen hade jag antagligen strypt denne.

Jag ska inte berätta om hur mycket jag gråter, eller hur lite. Saknaden efter Er är den vidrigaste jag någonsin känt och sorgen är för djup. Min värld har intet ett mönster, intet en röd tråd. Jag gråter och jag vankar av och ann i min bädd, jag sitter med uttorkade ögon och jag känner ingenting. Jag förstår inte. Jag är förvirrad. Ni har förstört mig.

Din

Mori Navida Sont Silvertrie

2 April 1161

Simion,

Vi reser idag. Huset står tomt, svart och tyst och jag går utan ånger med Jezebel i famnen. Hon är så vacker att det gör ont, ögonen demoniskt två-färgade och håret i så ljuvliga lockar. Jag önskar alltjämt att hon ska påminna mig om Er, men hon speglar bara Mig trots att Chez'kers blod finns i henne med. Hon såg lika uttråkat tillbaka mot huset när vi gick över gårdsplanen och när jag frågade henne vad hon tyckte så ryckte hon bara på axlarna. Tänk... Så liten och redan så träffad av världens tomhet. Hur lite den är värd utan någonting att jämföra det med.

Hon har inte frågat en enda gång vart Ni tog vägen. Kanske är hon glad att ha hela min uppmärksamhet igen, hela min kärlek, men möjligen så bryr hon sig inte heller. Hennes hjärta är lika svart som mitt, lika maskätet och ruttnande. Jag älskar henne för det, trots att jag tidigare trodde att hon hade en chans att stå emot det och bli Normal.

Vi är inte de normala. Vi är fienderna i sagorna och skogens rån.

Så liten och redan en varg som slukar oskulder.

Jag vet inte vart vi tar vägen. Jezebel bryr sig heller inte om det. Det räcker gott och väl för mig.

Adjö,

Mori Navida Sont Silvertrie

My Body is a Cage

Jag är så trött på sexismen. Fast jag är nog ännu tröttare på folk som missuppfattar ordets betydelse.

Såhär menar jag.

Feminism. För mig som kvinna anser jag det vara en självklarhet att vara feminist, allt annat vore att slå sig själv i ansiktet varje gång när man vaknade.
Men feminism är inte ett fult ord. Det innebär inte, nödvändigtvis, en hop med kvinnor som står och skriker att man ska krossa männen. Det innebär inte heller standardklyschorna om butch-flator som inte vill raka sig och som bränner bhn. Självklart finns det såna också, men det är inte vad som personifierar begreppet Feminist.
Jag har börjat tycka om pastell. Jag har börjat tycka om prinsess-saker och jag har alltid varit en sucker för det romantiska. Inte nog med att jag rakar mina ben, jag går i kjol, helst klänning, nästan hela tiden och har bara byxor om jag Måste.
Jag spretar med lillfingret när jag dricker och, har jag generat fått inse, så går jag som en liten ballerina. Inte på tå, det hade jag nog märkt, men med händerna ut ifrån kroppen. Det ser fruktansvärt löjligt ut, men jag gör det utan att tänka och de som har kommenterat det har ofta fortsatt med att det är sött. Vilket gör det hela okay.

Så, vad har det här med feminism att göra? Jo, för tanken, åtminstone enligt mig själv, bakom det ordet handlar inte om att kvinnor ska ha det bättre. Det handlar inte om att män ska tryckas ner som vi har blivit nedtryckta och det handlar inte om att patriarkatet äntligen ska krossas av ett starkare matrarkat!
Det handlar om respekt. Det handlar om Lika Värde. Det handlar om Jämställdhet.

Det är fina ord. Smaka på dem lite. Lika Värde. Mmm...

Det handlar, med andra ord, om att jag som kvinna får bete mig hur jäkla kvinnligt jag vill. Det handlar om att vill jag växa upp till att vara en hemmafru som inte gör annat än tar hand om barnen och bakar pajer - så ska jag få göra det. Det handlar också precis lika mycket att om jag vill jobba i byggbranschen och slita så svetten lackar varje dag - så ska jag få göra det med. Men det handlar Också om att mannen ska få jobba som murare som lyfter tungt varje dag och att det ska vara precis lika okay att han vill stanna hemma, ta hand om barnen, dammsuga några gånger i veckan och sen stå och sylta eller laga mysiga soppor.

Och att detta ska funka krävs respekt. Respekt åt Båda håll. Inte bara åt ett.

Jag var med i en feministkör en gång. Tanken, för mig, var väl egentligen att få ha en grupp att gå och diskutera sånt här med och kanske uppträda på Första Maj och liknande med lite feministiska låtar. Det kunde faktiskt vara riktigt roligt!
Jag hoppade också ur gruppen när de beslöt sig för att män inte var tillåtna. Anledningen? För att tjejerna var rädda för att bli tysta och tillbakadragna när en kille kom in i gruppen.
Vad Fan är det för tanke? Ska man gå igenom hela livet och vara tuff och självsäker och så fort en man kommer i närheten blir du en liten grå mus? Vem är det som är bakåtsträvande här egentligen?

En annan historia är när en talesman från, jag tror det var, Ung Vänster kom hit till Billströmska innan valet för att tala om deras frågor. Det var dock Ung Vänsters frågor och hade tydligen inte helt samband med Vänsterpartiet även om jag antar att merparten handlar om samma sak.
Allt lät ganska bra innan hon kom till en punkt som handlade om att tjejer och killar ska ha olika klasser på gymnastiken i mellan- och högstadiet.

Vänta lite nu. Va'?

Så vi började puscha henne lite. Varför bara gymnastiken? Kan de inte ha olika matte, åka i olika bussar med? För är det någonting som förhindrar att sexism är det väl okunskap? Är det inte bättre att varje gång en kille försöker sätta sig över en tjej på gympan i åttan, så säger läraren till istället för att stå som ett fån i ett hörn? Att man har lektioner som talar om sexism, om feminism, om lika värde och jämställdhet?

Hon fortsatte att säga att en annan fråga handlade om att det skulle bli obligatorisk självförsvarskurser till tjejer.
"Bara tjejer?" frågade vi.
"Ja, bara tjejer. För killar behöver inte försvara sig."

Sara Lov – My Body Is A Cage

Mans-klyschor på Syskonskapet: Langtrue

Efter förfrågan på Langtrues Off-chatt så kommer här också en för männen.

1. De flesta av männen spelas av kvinnor.

2. Du är allt ifrån 17 år till 29. Det finns inte äldre män i Langtrue. Bara unga och fertila sådana. Är du äldre så är du alv eller vampyr. Det finns inte vampyrer som bara ha varit vampyrer i ett år, inte heller alver som i mänskliga år är 17. Där höjs ribban till flera tusen år. Du beter dig dock, precis som Edward, som om du vore fjorton och du har aldrig tidigare blivit förälskad. Ack!

3. Oavsett vilket yrke du har så är du tränad i strid. Inte bara som i försvar, utan du kan Alla moves. Du är fantastisk.

4. Oavsett vilket yrke du har så är du alltid Tränad. Oavsett om du är en fjollig överklass-man som inte gör annat än att dricka vin och äta god mat, ska du resa någonstans åker du i din vagn eller möjligen tar en häst. Men när någon drar av dig skjortan så är du har du inte bara muskler, men är en fucking Adonis.

5. Är du vampyr eller adel så är du också homosexuell eller åtminstone bisexuell.

6. Är du en mer manlig man som är homosexuell så vill du inte ha andra manliga män. Du vill ha en gänglig, liten, försiktig pojk på 17 skälvande år. Du är dessutom Alltid top-dog i sängen, för är man längre och mer muskulös så Måste du vara dominant.

7. Är du en man som tänder på manliga män är du, i retur, androgyn. Androgyn och androgyn går inte ihop, så du får inte ha sex med män som beter sig lika pojkaktigt som du gör. Du är dessutom under-dog i sängen, för är du kortare och blygare och mer försiktig så Måste du vara undergiven.

8. Ditt liv går ut på att förföra. Du vill inte komma någonstans i livet, bara förföra. Det finns inte några dominanta män som inte har född med silvertunga, även om du är en liten skitig bondpojke. Du vill alltså inte Uppvakta kvinnor, trots att det är normalt beteende i hela världen. Du har inte heller svårt med orden och är aldrig nervös. Bara stencool. Good for you!

9. Det finns inte några "äckliga" män på Langtrue. Sådana som tafsar på pigorna eller som utnyttjar skökorna. Alla behandlas med Fantastisk respekt, även om du är adel och de är en slav.

10. Du är aldrig gift när du kommer till Langtrue. Helst är du inte heller det när du lämnar landet, men ibland blir det bara inte som man vill. Är du gift är det däremot inte för att du har gått ner på knä och bett om det, utan för att du råkade få någon på smällen.

Kvinno-klyschor på Syskonskapet: Langtrue

Skrev i ordning en lista till Tobias om 10 av de mest använda klyschorna när det kommer till Kvinnoroller på Langtrue. Enjoy~

1. Har man byxor är man stenhård.

2. Har man kjol är man fjollig.

3. Är man tuff har man vapen och har man vapen kan man KICKA VEM SOM HELST. Helst är du lesbisk också.

4. Är du lesbisk så är det inte för att du gillar tjejer utan för att du HATAR män. Skriv det helst var femte mening. Det gör det spännande.

5. Är du oskuld så är du också naiv och ASBLYG.
Det finns inga oskulder för att de Vill vara oskulder. Bara att ingen man har riktigt förfört dem ordentligt än. Ingen moral.

6. Du har antagligen blivit utnyttjat av din pappa. Eller din man som sen dog. Eller som du rymde ifrån. Du har i alla fall blivit våldtagen säkert hundra gånger, men har inga direkta mental scars efter det, bara när du är lite gråtmild av dig.

7. Du har aldrig mensvärk eller PMS. Det är bara stenhårt cool hela tiden. Blir du gravid så är du också Stencool hela vägen och blir aldrig konstig i dina humörs-svängningar eller får konstiga matvanor som att äta bananskal.

8. Är du någon form av soldat/sjöman(kvinna) eller liknande så har du gjort det i ett kompani/en besättning utav BARA män där du har varit den ENDA kvinnan. Detta har dock gått utan att du blivit våldtagen eller på något sätt utnyttjad, om än bara psykiskt. Du har inte ens blivit mobbad eller utfryst för att vara den enda av kvinnligt kön.

9. Din kropp är alltid perfekt. Även när du har fött 10 barn och aldrig tränar.

10. Är du hård och cool är du det med full värdighet. Du är aldrig VULGÄR. Fast du har på dig byxor och umgåtts med soldater hela ditt liv.

Theodora's Husband

It was the day.

His hands almost shivered as he tightened the frill around his neck. He was nervous, although he hadn't any reason to be. Confident of being the one with the power made him stretch out his whole body-length, not much to stretch at a height of 5' 6.0", but just as well. With her by his side, who would look at his length, or shortage of it?

He smirked as he watched himself in the mirror, disgustingly pleased with himself. Alas... Just this other morning she had just been a face in the crowd, a drop of salty water in the sea. But even though she wouldn't stand out to Him, didn't mean that she was out of value. No, her father was a great landlord in the southern of London and as the middle-child she had always been kept from what all middle-children lacks the most; attention. She was just the gray mouse in the back row, with her delicate sisters taking up all the front.

At first it seemed like a dead case. All the other daughters of the Averay family already got both husbands and, approximately, lovers on the side that probably were more handsome and most likely Taller than himself. He therefore claimed the one that were left; Theodora.

“Well, she isn't a beauty”, he had thought to himself when he had looked over the comfort-prize that he had got. “But at least she will get a handful of the will as the father dies. And that will probably be just enough to buy us a mansion and a couple of servants.”

He smiled to himself again and combed his hair with water to make it more shiny and to make it stay in place. It was laughable because just this other morning it was her older sister; the busty, redheaded Catherine, who had thrown in her towel when she just was about to give birth to her first-born. He couldn't believe his luck when the news came. Not only had the mother, Catherine, passed away, but Also the new-born child! That would mean that his own, sweet, boring and forgotten soon-to-be-wife would be the true heir of the father's money. And with him as her husband... It would all be His!

When Theodora had told him, gasping for air and crying as hard as a woman could, he had to use all of his concentration not to smile victoriously. Instead he had done what any husband would do to his upset wife. He'd stroked her hair and whispered soft words in her ear, all along not trying to show the wicked grin that had taken a hold of his face.

With a skeptic eye he met his own reflection and gently pressed a vicious stray of hair into place. The wide chin gave him a touch of a more robust manliness, something that was needed in his lack of muscles. He had a young face for facing the later 30's and even though his eyes were a little too far apart from each other, they possessed a both tantalizing and penetrating look that had helped him in both loosing virginity as gaining a job. They seemed as black as the Devils soul, and only in the right light you could see the stroke of light hazel. The hair were just as dark and a bit wavy and tide together with a black velvet ribbon.

Yes... He had done well. His father would be proud of what he had done with what he had been working with. His length was something that he never could do anything about. He could still remember, with horror, as how the nails in his fathers leg-lengthening-machine had stung his flesh. He still had scars from the fathers everlasting, cruel imagination. It hadn't worked a bit. Not like the torture-machine that would correct his teeth. No, that had worked like a charm, as his teeth booth were straight and pearly white. He stroke the tip of his tongue along the upper-jaw, like he could taste them. A small cicatrice on the lower lip was the price in blood that he had been forced to pay for them, and it would seem that it was a good deal. Even though it was hard to convince a small child of the same thought. Perhaps he was lucky then that his father were such a convincing man.

“And a sadistic bastard from hell.” He smiled again, before he dusted of his clothing of invisible dust and took a step away from the mirror. He looked great.

“Sir!”

He glanced over his shoulder, to the younger man who were standing in the doorway to his house.

“The carriage his here, sir. Should I-..?”

He raised a hand to make the servant shut up, which worked like a charm.

“I'll be right out, Evans.”

The servant nodded his head, bowed down and stepped out on the street again.

“There, there, old boy...” He whispered to himself as he drew a deeper breath to calm his nerves. “It wont get any better than this. She adores you.” Yes, that was an understatement. She had been his the second he'd laid his eyes on her. Not because she'd fallen straightly into love, no... He didn't believe in that sort of engagement. She had fallen for him because she had been scared. Scared of being alone, being a disappointment, scared of her father, of getting gray and crusty without love, and scared of... Well, Him.

The first time with her had been the hardest and, at the same time, the most enjoyable. Her heart would always speed up, like a terrified mouse in the clutches of a cat, every time he'd walk into the same room as her. Her dry mouth, her shaking hands and shallow breaths... It had been ravishing. But before he had known it... She started smiling every time he got into her sight. And soon he understood that she wasn't shaking with fear, but with desire.

He sighed. Well. As long as she were the heir, she would be his way into the higher class and there they could go their own ways. It wasn't unusual for the nobles to have paramours, she should know that.

“Sir!”

He looked over his shoulder again and this time he continued the motion to face the front door. He then got his hat, and his coat, and opened the door. The carriage stood there, just as Evans had told him. Dusts of white breath came out of the black stallions muffle and same out of his own nose. Even though the snow were everywhere, the sun still heated up the crispy winter-day.

Yes. This was the day.

The same vicious smile took a hold of his face and he slammed the door after him. So hard, in fact, that a single icicle from the edge of the roof shivered and a single drop of melted ice fell down onto his perfectly combed hair.

He didn't have the time to put on his hat. He didn't even have time to put on his coat.

Instead the icicle let a single tone escape it's base when it broke and fell with excellent precision to, and through, his head.

Kent - "Dom som försvann"

En kär vän ska avlida sin hund som hon har haft så länge som jag har känt henne, plus ett par hundra år till. Bara tanken på att avlida en gammal vän, någon som har funnits där för varje steg du tar, får det att skära sig i hjärtat på mig. Själv har jag aldrig behövt ta ett sånt beslut själv.
Jag är rädd för att bli en sådan där som kommer bli självisk och egoistisk när djuret väl håller på att bli så gammalt att den bara lider. Jag kommer hålla kvar vid de mjuka tassarna och den lena nosen tills dess att någon får skälla ut mig för att få mig att tänka ett steg längre.

En fruktansvärt suddig bild på en bild på jag och en av Nannas valpar

Jag har haft djur så länge som jag minns, trots att vi bott mitt i stan. Två katter, en groda, en ödla och jag själv hade en hamster och senare ett marsvin. Hamstern Hanna älskade jag fruktansvärt mycket och jag var med när hon dog. Det tog flera timmar, från att jag kommit hem från skolan till precis när jag hade gått och lagt mig. Jag hade vakat hela dagen men när jag tillslut var tvungen att krypa ner i sängen så kom mamma in och sa att hon nu hade dött.

Marsvinet, Kolan, är antagligen min svarta fläck. Jag har så dåligt samvete över honom att jag ibland drömmer mardrömmar om det, för det är verkligen en sån där bit förkolnad skam-fläck som inte verkar försvinna trots att jag försöker ösa kärlek över alla andra djur jag träffar.
Jag fick honom strax efter att mina föräldrar hade skiljt sig och sedan dess, sen att jag var elva, tills ungefär förra året har jag mått fruktansvärt dåligt, hoppat mellan olika hem, från mamma till pappa till mamma till syster till mamma igen. Jag kunde inte ta hand om honom och varje gång jag ens såg åt hans håll så fick jag så dåligt samvete att jag gömde mig ännu mer. Jag minns inte ens när han dog. Jag var inte där.

Mina syskon, åtminstone mina systrar, hade mycket djur innan jag fanns/minns och speciellt min ena hade både tamråttor och hundar. En av de hundarna, en st Bernhard som hette Anemona, men kallades för Nanna (eller Nannir när man skulle vara extra söt), är en sån där som verkligen slog sig fast hårt i mig. Jag visste det liksom inte riktigt själv förrän efter hon hade dött så drömde jag drömmar om att hon kom tillbaka och jag vaknade med tårar i ögonen för att hon inte var kvar.
En gång drömde jag att jag var tvungen att välja mellan att träffa min dåvarande pojkvän, som jag på riktigt inte hade träffat på ungefär ett år, eller gå på en födelsedagsfest min andra storasyster hade ordnat med hela min familj och alla mina vänner, eller få träffa Nanna igen.

Jag valde Nanna och vaknade av en snyftning.

Finare hund finns ju inte. Åtminstone inte när man är Nina.

Önskar att jag kunde visa bilder på Hanna. Önskar att jag kunde visa bilder på Kolan. Önskar att jag kunde visa bilder på Moses, min ena katt som barn, eller Pussel som utan tvekan var min kattgubbe-själsfrände. Han var inte ett djur, han var min närmaste BFF.
Men få bilder finns i .jpg-format. Det mesta är gamla hederliga kort.
Någon gång ska jag skanna in dem.
Så får ni se vad som, enligt mig, var och är världens bästa vänner.

Monsieur Zingo aka D'artagnan

Monsieur Pepsi